Symbolen för funktionshinder är oftast en rullstol.

Men de stödinsatser som samhället ger är sällan riktade eller anpassade för rörelsehindrade. Gruppen funktionshindrade har blivit så stor att de rörelsehindrade, som ofta symboliserar målgruppen, ändå är den mest bortglömda undergruppen.

Jo, Du Kan-stiftelsen (som också heter Insamlingsstiftelsen för motorisk lärandeutveckling – Jo, Du Kan) handlar inte om att göra samhället mer tillgängligt genom nya hjälpmedel eller anpassningar. På det området finns många initiativ. Nej – Jo, Du Kan-stiftelsen vill verka för individens rätt att själv utvecklas efter de förutsättningar rörelsehindret ger.

Att se rörelsehindrade som utvecklingsbara, borde vara självklart, men det har det inte varit historiskt och är det inte heller nu.

Ett av de mest slående exemplen, är att det inte finns någon specialpedagogisk kunskap om hur ett rörelsehinder påverkar inlärningsprocessen. Detta leder till att rörelsehindrade barn ofta måste försöka ta till sig både praktisk och teoretisk kunskap på ett abstrakt sätt.

Kan du tänka dig hur det är att försöka lära sig läsa och skriva, utan att någonsin fått hålla i en penna eller letat efter tangenterna på ett tangentbord? Eller hur lär man sig avstånd eller att en uppförsbacke ger motstånd, om man alltid sitter i rullstol som någon annan kör?

Redan år 1809 skrev Per Aron Borg att man gör människor vansinniga om man behandlar dem fel. Det var i ansökan om att starta en döv- och blindskola. Den tidens politiker och mecenater förstod att han hade rätt och anslog medel till Manillaskolan, som finns kvar än idag.

Men nu, långt in på 2000-talet, saknas fortfarande förståelse för att rörelsehindrade behöver anpassad pedagogik, dels för att främja deras rörelseutveckling genom hela livet (till exempel efter stroke), dels för att de ska kunna utveckla färdigheter på andra områden. Så att inte rörelsehindret begränsar förståelsen och upplevelsen av själva livet.