Tidiga delen av 1900-talet
Sveriges sociala omsorg och rättvisepolitik under 1900-talet gjorde att även stödet för funktionshindrade, inklusive rörelsehindrade, utvecklades kraftigt. Den starka teknikutvecklingen pågick också. En rad hjälpmedel och anpassningar genomfördes. Det fanns en dröm och en ambition om att det skulle gå att bygga bort mycket av funktionshindersproblematiken, särskilt vad gäller rörelsehinder.
Runt millennieskiftet
På 1990-talet var det flera föräldrar till rörelsehindrade barn som reagerade på att sjukvården satte barnen i rullstol redan vid knappt 2 års ålder. Utan att ens försöka träna barnens fysiska förmåga alls. De åkte då till Ungern, där Konduktiv Pedagogik fanns. Det är en pedagogik, speciellt utvecklad för att utveckla rörelsehindrade barns förmågor. Senare startade föräldrarna själva sina egna verksamheter i Sverige för att slippa åka utomlands. Dessa centra har under åren utvecklats till privata verksamheter inom vård, skola och omsorg.
Moment 22 kring insatser
För barn med försenad utveckling, som skrivs in på regionernas barnhabilitering gällde, och gäller fortfarande, att ”utveckling av rörelse måste ske spontant av barnet självt innan träning är aktuell eller meningsfull”.
Föräldrar till dessa barn, menar tvärtom att deras barn behöver pedagogiskt stöd i sin rörelseutveckling ”för att över huvud taget kunna hitta sin förmåga att röra sig”.
Det har varit svårt att evidensmässigt visa att det är just den pedagogiska insatsen som förbättrar barnens utveckling och rörelsemönster. Därför saknas fortfarande helt ”specialkunskap om rörelsepedagogik anpassad för rörelsehindrade” på alla regioners habiliteringar. Det är en enormt stor brist.
Politiker tar saken i egna händer, men är det en björntjänst?
Regionpolitiker har under de senaste 30 åren (!) uppmärksammat denna brist och därför upphandlat Konduktiv Pedagogik hos privata aktörer för att komplettera bristen i den egna verksamheten. I alla dessa upphandlingar finns skallkrav på att träningen måste utföras, planeras och ledas av personal med högskolekompetens inom pedagogik anpassad för rörelsehindrad, konduktiv pedagogik. Den kompetensen innehas av Conductorer, en kompetens som finns internationellt. Men den saknas helt på våra svenska lärosäten än idag.
Rörelse – en viktig nyckel
Under senare år har forskning pekat på att både rörelseförmåga och mängd rörelse påverkar hela befolkningens hälsa. Men även individers välbefinnande och förmåga att utvecklas intellektuellt, och även för att ta till sig kunskap.
Denna forskning har dock inte specifikt inriktat sig på rörelsehindrade. Att just gruppen rörelsehindrade har behov av rörelse för sin hälsa, för sin möjlighet att utvecklas fysiskt, mentalt och intellektuellt, finns inte belagt specifikt för denna grupp.
Bakvänt perspektiv
Rekommendationerna från den vetenskapsgren som styr habiliteringen är därför fortfarande att ”rörelse måste utvecklas spontant hos denna grupp för att kunna träna”. Som huvudinsatser för att stödja denna grupp rekommenderas i stället ”kompensation, assistans och hjälpmedel”. Rekommendationer om stöd för individens egen utveckling saknas helt. Det är helt bakvänt relaterat till kunskapen om det hälsosamma i att röra på sig och hur det utvecklar inlärningsförmågan.
Stort intresse för att välja själv
I nuläget väljer cirka många av föräldrarna till barn med neurologiska rörelsehinder de privata verksamheter som har pedagogisk rörelseutveckling utöver habiliteringens insatser. Detta trots att dessa privata verksamheter endast finns i Stockholm, Göteborg och Malmö och kräver tid och egeninsats från föräldrarna.
Sedan 1990-talet har det varit ett starkt engagemang från många anhöriga och från många i målgruppen. Ibland har brukarorganisationerna[1] stöttat föräldrarnas lobbyarbete, framför allt i kraven att regionerna ska upphandla komplementet.
Under senare år har enskilda engagerade inom målgruppen utfört lobbyarbete mot regering och riksdag, för att få en svensk specialpedagogisk inriktning mot rörelsehinder.
Sammanfattat av Lars Mullback, 2026
[1] Främst RBU, både riksorganisationen, men också ofta regionalt: Stockholm, Göteborg, Skåne, Blekinge och Värmland med flera. Även FUB och Neuroförbundet (riksorganisationerna) har engagerat sig aktivt för att regionerna ska upphandla specialpedagogik anpassad för rörelsehindrade som komplement till regionernas egna habiliteringar. Detta gällde särskilt 2012 när alla dessa brukarorganisationer gick samman för att rädda den specialpedagogiska träningen för rörelsehindrade i Stockholm, när den var hotad.