En kommentar från Jo, Du Kan-stiftelsen
Vi läser med stort intresse debattartikeln av Ruhi Tyson (docent i pedagogik på Stockholms universitet och Waldorflärarhögskolan) publicerad i Expressen den 10 maj med rubriken ”Så blir ditt barn bäst på matte – genom slöjd” (även publicerad på Omni under rubriken ”Barn behöver slöjd och idrott för att läsa bättre”. Det är ju både intressant och viktigt att författaren lyfter kopplingen mellan rörelse och kognitiv utveckling. Det är något som också inom konduktiv pedagogik har varit en självklar utgångspunkt under många decennier. Att kroppen och hjärnan utvecklas tillsammans är alltså ingen ny tanke, men det blir inte mindre viktigt för det, och det är oerhört glädjande att frågan på det här viset får större genomslag i debatten.
Artikeln påminner dock om en frustration vi har inom stiftelsen. Vi har som målgrupp barn (och vuxna) med rörelsenedsättningar och hjärnskada, och de om några berörs av dessa rön. För självklart gäller de här tankarna även för motoriskt funktionsnedsatta. Kan det vara så, att även om forskningen och erfarenheten nu pekar på att behovet av rörelse för lärande, hälsa och kognitiv utveckling generellt är lika stort för dom, så kanske behovet till och med är större för just den här gruppen?
Så varför talar vi fortfarande om rörelse som något som ”alla barn” behöver, när vi i samma stund alltför ofta missar att inkludera de barn som faktiskt har svårast att få till den?
Man kan fråga sig varför inte deras förutsättningar problematiseras, deras rätt till adekvat stöd stärks, och att de pedagogiska metoder som redan finns kommer till användning? Svaret på den frågan stavas så här: Just det perspektivet saknas helt från skolans läroplan, kompetens och struktur.
Vi vill gärna se att det här glappet fixas: Vi konstaterar att rörelse har betydelse för kognitiv inlärning, men glömmer lika ofta dom som behöver mest stöd för att få tillgång till den. Och det är svårt att inte känna att vi borde ha kommit längre än så här vid det här laget.
Om vi menar allvar med att rörelse är avgörande för barns utveckling, måste alla barn räknas. Vi på Jo, Du Kan-stiftelsen krokar gärna arm med Ruhi Tyson med flera, som argumenterar för att rörelse har betydelse för inlärningen.
Vi bidrar gärna med perspektivet att ”börja med de rörelsehindrade – de har otroligt mycket, om inte mest, att vinna på detta”.